Herrar med hög hatt och kravatt

Det finns ljusglimtar i kaoset; någon form av rättvisa och moraliskt ställningstagande. Allt är inte ett moras av undfallenhet och minsta motståndets lag, allt är inte endast den starkes självpåtagna rätt att styra den svage. FN:s säkerhetsråd har äntligen visat civilkurage och bestämt sig för att införa en flygförbudszon över Libyen vilken fick till följd att tyrannen Khadaffi backade direkt. Det visar att hans brösttoner om att jaga ut råttorna och att kämpa till sista blodsdroppen just inte är annat än brösttoner, tom retorik som när den sätts under press och möter motstånd från omvärlden, han backar direkt, rädd att förlora det lilla han har kvar av en redan kraftigt underminerad maktbas.

Det andra som är glädjande är att energibolaget Vattenfalls förre vd Lars G Josefsson måste betala tillbaka den fallskärm på 12 miljoner kronor som han falskeligen försökt tillskansa sig med hjälp av bolagets ordförande Lars Vesterberg. Dessa slipsprydda banditer som försöker sko sig på ett statligt företags bekostnad har genom att gå emot regeringens riktlinjer grävt sin egen grop. Det dög inte att hemligstämpla avtalet, kännedom om dess natur nådde regeringen och det blev stopp för deras vantolkning av sitt nuvarande samt förra uppdrag.Skönt för den skattebetalande knegaren att någon gång få erfara att riktlinjer och regler inte bara ska gälla för dem utan också för herrar i hög hatt och kravatt.

Kärnkraftens orimlighet

Det är bra att regeringen under förra mandatperioden öppnade för privata aktörer att bygga ny kärnkraft i Sverige vilket därmed hävde den låsning som socialdemokraterna skapade genom konstruktionen av linje 2 i folkomröstningen av kärnkraft 1980. Men det är också bra av den anledningen att ingen seriös aktör på marknaden kommer att vara villig att satsa på en energiform som i förhållande till kostnaderna är extremt ineffektiv och dessutom driftosäker. Finlands senaste nysatsning av kärnkraft kommer enligt tidningen Ny Teknik 14 mars 2011 att kosta i runda slängar 5,3 miljarder euro (cirka 53 miljarder kronor) vilket ”kan få det mest solida företag att gå i konkurs”, för att inte tala om omöjligheten att teckna ändamålsenliga försäkringar. Det skulle kunna bli många vindmöllor för de pengarna. Våra kärnkraftverk står stadigt på hälleberget, så vi möter inte samma geofysiska problem som japanerna vars landmassa kläms mellan tektoniska plattor. Men vi delar liknande problem med driftstopp och fara för strömbortfall och reservdrift som riskerar att fallera av andra orsaker vilket i princip kan utsätta oss för samma fara som den som japanerna nu upplever. Dessutom återkommer den ständiga frågan om avfallet där man ännu inte hittat en lösning, och under tiden bygger vi berg i våra mellanlager av radioaktiva sopor. Är det särskilt smart? Den energistrategiska härdsmälta som nu rullas upp inför vår åsyn i Japan är troligtvis endast prologen till en mänsklig och miljömässig tragedi som kommer att motsvara våra värsta mardrömmar. Det är principfrågan vi måste ställa oss; ska vi satsa på i huvudsak ett energislag som till kostnad och tekniskt utförande lider av elefantiasis eller ska vi satsa på en bredare palett av energi baserad på ”grön” teknik i kombination med energieffektiviserande åtgärder? För mig är valet givet. Jag ser hellre en skog av fjäll och havsbaserade vindmöllor, det är en estetisk eftergift som är lättare att bära, än risken av en förödd jord härjad av radioaktiv smitta med barn som blir tvungna att knapra jodtabletter istället för lördagsgodis för att hålla sköldkörtelcancern stången.

Nationaldemokrater och Sverigedemokrater försöker bli rumsrena

Det är en märklig strategi partier som ND och SD använder vars politik och budskap bygger på att göra åtskillnad på människor när de samtidigt välkomnar dessa som medlemmar. Nationaldemokraternas nämndeman i tingsrätten Mattias Karlstrand har anmälts till Justitiekanslern, JK, för hets mot folkgrupp då han uttryckt att homosexualitet är ett handikapp. Att Karlstrand nyttjar det förlegade begreppet ”handikapp” vilket numer ersatts av termen funktionshindrad är möjligtvis ett exempel på partiets otidsenlighet. I LT den 3 mars uttrycker Karlstrand något som nästan liknar medömkan gentemot de homosexuella; ”Ett för individen tragiskt handikapp eftersom de inte kan få barn och bilda familj som är det högsta en människa kan önska sig”. Däremot vill jag inte nedvärdera dem som människor”. Men han påpekar i nästa andetag att han är motståndare till den ”lössläppta gaykulturen” och att homosexuella ska få gifta sig eller skaffa barn. Det är här den nya tidens rasbiologer går i fällan. De vill så förfärligt gärna vara salongsfähiga, vara folkets representanter i demokratiska fora och inte förknippas med brunskjortor och hakkors. Men kalle en spade för en spade. Antingen vill man göra åtskillnad mellan människor från främmande kulturer och de svensketniska samt människor med annan sexuell läggning än de heteronormativa, och stå för det eller så gör man inte det. Men att som ND:s partiledare Marc Abramsson säga att ”homosexuella är välkomna som medlemmar i partiet, alla som stöder vårt partiprogram är välkomna”, är inget annat än en vulgär motsägelse. SD:s lokala politikerrepresentation bland utrikes födda i Södertälje är förvånansvärt hög, och visar att den välkammade anpassningen av rasismen gått hem hos somliga som inte förmått genomskåda den glättiga ytan. De styrande högre upp i SD hierarkin måste skratta i mjugg åt dessa lättledda. Men de får passa sig, för om de får för många av dessa förfelade medlemmar ur regnbågskollektivet och multikultipersoner så förlorar de ju själva udden i sitt budskap om separation och åtskillnad.

Bildt om Libyen

På EU:s utrikesministermöte den 21/2-11 då situationen i Libyen diskuterades valde två av dess representanter att uttala följande om läget:

Finlands utrikesminister Alexander Stubb: ”Hur kan vi se vad som händer i Libyen, där nästan 300 människor har dödats, och inte tala om sanktioner?

Sveriges utrikesminister Carl Bildt: ”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling”.

Bildt utvecklade sitt resonemang följande dag och förklarade att han åsyftade de motsättningar som finns mellan stridande klaner i Libyen och inte regimens övervåld mot den fredligt demonstrerande befolkningen. Det känns som en väl krystad efterkonstruktion och ett tillrättaläggande då han förstod att han skulle få äta upp sitt tidigare uttalande.

I ett skarpt läge som detta då frihetens dörr står på glänt i diktaturer som länge kväst sina medborgares längtan efter demokrati och medbestämmande finns valmöjligheten att, antingen passa på att gå i bräschen för folkens rättmätiga krav, eller lämna utrymme för tolkningar om desamma.

Frihet i Mellanöstern

Den verkliga vattendelaren i västvärldens mellanösternpolitik kom 1953 när USA och Storbritannien genom sina underrättelsetjänster CIA och MI6 störtade den demokratiskt folkvalda Iranska premiärministern Mohammad Mossadeq för dennes vilja att nationalisera landets oljefält. Shahen som tillfälligt flytt landet återinsattes vilket stärkte dennes envälde i samma mån som de demokratiska krafterna kuvades. Denna katastrofala strategi skulle sedermera bana väg för den teokratiska despotin under mullorna som när de väl drivit shahen på flykten kopplade ett stenhårt grepp om makten, och ännu håller folket i schack genom den rädslans tyranni, som är det främsta kännetecknet för en sann diktatur. USA och Storbritannien iscensatte alltså en utveckling som skulle backlasha på sin egen önskan om tillgång till oljefälten likaså de demokratiska ideal vilka man påstod sig vara en fanbärare för. I DN den 11 februari 2011 skriver Slavoj Zizek, Filosof och litteraturkritiker, att en av de grymmaste ironierna i den situation som nu utspelar sig i Egypten, med folkets heroiska kamp att avlägsna sin plågoande Hosni Mubarak från makten, att väst månar om att ”övergången måste ske på ett lagligt sätt – som om Egypten fram till nu skulle ha haft rättsäkerhet!” Plötsligt bröstar USA och Europa upp sig som demokratins förkämpar. Man ömsom näpsade Mubarak, dagarna innan han föll, att han måste lyssna på folket och göra förändringar ”nu” ömsom kommer med pekpinnar i den stund då förändringsprocessen tagit sin början. Att väst stött en maktfullkomlig autokrat som fullständigt kört sitt land i botten, hållit miljontals människor i yttersta armod samt utövat ett skräckvälde i skydd av ett undantagstillstånd som varat i trettio år, är tydligen inte skäl nog för självrannsakan. Det monumentala hyckleriet borde föranleda det Egyptiska folket att för all tid vilja stänga sina gränser för väst om det inte vore så att man är beroende av deras kamelridande, snorklande och solbadande turister. Den cyniska realpolitiken är allt som oftast extremt kortsiktig och lider en förvånansvärd brist på insikt då man inte tycks förstå värdet av att samarbeta med folket och inte mot det. Det underliga är att man inte verkar inse att det skulle gagna de intressen man säger sig vilja försvara, såsom tillgång till naturresurser och demokratiska ideal.

I valfiskens buk

I buken på en strandad val utanför Seattle finns ett axplock av våra drömmar som spolats ut till havs. Ett par lätta Nike air vilka troget burit stegen sprungna av sin forna ägare, kanske länge efterlängtade innan nya trender lämnade dem på soptippen. Golfbollar som guppat på Stilla havets vidder tomt stirrande ut i det djupblå himlavalvet. Trist anonyma kirurghandskar. Ett par röda byxor. Ett paraply. Våra inlands floder sköljer jorden ren som vätskan gnuggar insidan av våra tarmar och bär med sig slaggprodukterna. Allt vi stoppar i oss tar vägen någonstans. Drottning Silvia på besök på Saltå kvarn föll för de stora kringlorna. Det är klart, vem vill ha en liten kaka om man kan få en stor? 110 000 000 kronor i bonus till en man som inte behöver tänka på morgondagen, som blivit glömsk om hur det var tänkt från början, hur vi skulle leva samman oseparerade ifrån varandra, i flock med en gemensam mun att mätta, inte som nu där alla tävlar om ensamrätten till samma villebråd. Det är därför vargen är hatad, slaveriets dissidenter med sjumilaskogen som de åter tagit i besittning. Liksom valen åser de i tysthet människans jakt på resurser, blir ett offer för den. I Stilla havet flockas det bråte som passerat människans mytiska liv, det som gör oss till kungar och drottningar, det som gör oss odödliga, och i den osorterade massan drunknar en albatross nedstörtad från stormande skyar i ett oformligt landskap av plast.

Skotten i Tucson fortsättning

Då Poeten och rockikonen Bob Dylan i början av sextiotalet började få rykte om sig att vara en skald av rang hade han en sång i sin repertoar som hette; Who killed Davy Moore? Det var en sång i typisk Dylananda med många och långa verser där poeten resonerar kring vem som kunde anses vara skyldig till boxaren och Prize fightern Davy Moores död, då denne knockades och avled i matchens sista och avgörande rond. Var det motståndaren som delade ut det förödande slaget som bar skulden? Var det hans manager som hetsade vid ringside att han måste gå en sista rond? Var det den djuriskt vrålande och extatiska publiken? Var det sponsorerna som hade satsat sina pengar på honom?

I kölvattnet på skotten i Tucson USA 8/1-11 då en av demokraternas kongressledamöter Gabrielle Giffords skadades allvarligt och sex andra personer dödades har en indignerad debatt blossat upp om huruvida man kan beskylla politiker representerande den yttersta högern i allmänhet och Tea Party rörelsens frontfigur Sarah Palin i synnerhet för vansinnesdådet på grund av deras agitatoriska retorik?

Jag själv har liknat den USA karta med kikarsikten och namnen på politiska motståndare som Palin tidigare lagt ut på sin Facebooksida för en fatwa. En bild säger mer än tusen ord och eftersom hon nu har tagit bort bilden måste hon ha förstått att den haft effekt, om den sedan var önskad eller inte ska jag låta vara osagt. Det vore välkommet om en domstol kunde ta ställning till den saken.

Om vi föreställer oss istället att Osama Bin Laden lagt ut en karta med namngivna politiker i väst skulle ingen tvekan råda om lämplig rubricering: Stämpling till terroristbrott. Punkt.

Sarah Palins fatwa

Första gången jag hörde talas om den numera famösa kartan över USA, på Sarah Palins Facebooksida, med kikarsikten inställda på de stater där listade politiska motståndare stod att finna kände jag en häftig vämjelse inför tilltaget. Hennes försåtliga kampretorik kunde, för en svagsint individ, utgöra en uppmaning att ta till vapen. Nu har besvärjelsen infriats, fatwans svarta pil har nått ett av sina utvalda offer. Förutom den mycket svårt skadade demokratiske kongressledamoten Gabriella Gifford, som fanns på Palins lista, har sex personer omkommit. En makaber ödets ironi visar att det yngsta offret, en nioårig flicka, föddes samma dag som terrorattacken mot tvillingtornen i New York. Så slöts cirkeln för detta oskyldiga barn att både födas och dödas under två handlingar präglade av extremt våld. Just denna oförutsedda ödets nyck kan mycket väl bli den backlash som rekylerar på brutalitetens och ignoransens översteprästinna Sarah Palin och förhoppningsvis därmed omöjliggöra hennes eventuella ambitioner att bli republikanernas presidentkandidat. Därmed skulle inte den nioåriga flickan ha dött förgäves. Vem vet, hennes död kan till och med ha betytt världens räddning. För tänk det fasans scenario om inget hinder stod att finna mellan Palin och atombombsknappen.

Tigermarknad i Kina

Det är ont om tigrar i världen. Någon har räknat att det handlar om en sisådär dryga tretusen exemplar. Det förvånar mig inte. Jag har sett deras klor, pälsar och inlagda testiklar på burk på hemlig marknad i Kina. Där finns en utbredd tro på tigerdelarnas potenta och hälsobringande kraft. Lite nermald tigerklo i théet bidrar till starka biceps, pälsen en statushöjande trofé och testiklarna, ja det kan var och en räkna ut själv. Nuförtiden skorrar begreppet ”tigerekonomi” en aning falskt. En snart utdöd djurart ämnad att symbolisera expansiva och kraftfulla marknader är kanske inte så träffsäkert.

I norra Australien, närmare bestämt Darwin, träffade jag Marc Delay, som levde upp till sitt efternamn i och med att han alltid var långsam och sen i alla sina förehavanden. Efter några förbrödrande glas i baren erbjöd han mig en flygtur till Irian Jaya, den Indonesiska halvan av Papua Nya Guinea eller Borneo i sin ombyggda dubbelsitsiga Sopwith Camel från 1918. Den var hans ögonsten och enda mening med livet. Jag fick en närmast kuslig känsla av ha klivit rakt in i Richard Bachs bok ”Illusions” där den gåtfulla flygaren, Shimoda, flög ett liknande plan. Där i den dammiga hangaren på det sandiga golvet stod ett skinande praktex av det klassiska stridsflygplanet från första världskriget med kulsprutan monterad där fram och målad helt i rött, som om Röde Baronen själv ägde ekipaget. Eftersom jag bummade runt utan mål tackade jag utan att tveka ja till turen, trots att vi var på örat, trots att jag inte kände honom, och trots att jag inte visste om han kunde flyga eller om maskinen var i flygdugligt skick och inte hade riktigt klart för mig hur långt det var till Borneo.

-When do we leave?

-Wash up mate, time to go.

Innan jag visste ordet av satt jag i utrymmet bakom honom med gultonade Salomon skidglasögon som goggles och en hårt åtsmitande läderhuva med stropparna fladdrande och duffeln mellan benen. Jag jublade med händerna sträckta ovanför huvudet. Jag förstod genast Marcs mening med livet. Den gränslösa frihetskänslan då det lätta planet rusade fram över det glittrande turkosblå vattnet med flamingosträcken strax under oss och den milda sötdoftande vinden i ansiktet var fullständigt saliggörande. Jag skrek hejdlöst av lycka ända tills stämbandanden blödde.

Vi korsade Arafurasjön på mindre än tolv timmar och nådde en liten djungelhåla med landningsbana som hette Fakfak i gryningen. Jag trodde först Marc var ful i mun då han uttalat ortsnamnet, men så snart vi landat kom en liten gubbe i oljiga jeansshorts fram och hälsade oss välkomna till Fakfak, med ett uttal så att det lät som ”fuck-fuck”. Jag kände mig som den upptäcktsresande Stanley i 1800 talets Afrika då horder av små barn med svartkrulligt hår och sotiga ansikten kom springande och ville rycka i våra kläder. Marc delade ut smågodis som han hade med sig i en plastpåse, till barnens omåttliga förtjusning och snart var en festmåltid framdukad till oss med helstekt spädgris på spett, sötpotatis, mango och ljummen hembrygd öl. Att det fortfarande går att färdas mellan olika världar i vår moderna tidsålder då inga blinda fläckar på kartan påstås finnas, där varje kvadratcentimeter har registrerats och dokumenterats och alla hemligheter och obskyra hålor sålts ut till offentligheten, var något som gjorde mig enormt glad och tillfredsställd inombords. För även om Fakfak finns på kartan, är det en värld så olik vår att den, åtminstone mentalt, alltjämnt utgör en blind fläck på kartan.

Jag vaknade 48 timmar senare med en huvudvärk så svår att jag först var övertygad om att jag drabbats av hjärnhinneinflammation eller något liknande. Vattendroppar trillade ned i mitt ansikte från ett nödtorftigt lappat tak av palmblad. Utanför rann små bäckar av flytande lera, monsunen hade dragit in och Jimmie-Joe, gubben med de oljiga jeansshortsen, satt på huk vid min sida, log sitt tandlösa leende och pekade med ett finger mot himlen. Det betydde att Marc, den skiten, tagit sin stålfågel och lyft strax innan stormen kom och dragit gud vet vart. Nu sträckte Jimmie-Joe fram sin hand i en tiggande pose. Han ville tydligen ha betalt för festmåltiden och den spetsade ölen, eller för hans barnbarn som ätit för mycket av Marcs godis och fått ont i magen och därför fått uppsöka sjukstugan.

-         Credit card?

-         No, no dollar.

Han hade visst en gul tand i nedre käkpartiet ivarjefall. Jag grävde djupt i byxfickorna. Det enda jag hade var några skrynkliga australiska dollar. Jimmie-Joe såg missnöjd ut då jag sträckte fram dem till honom, men tog dem och skrockade på ett tungomål som jag inte kunde tyda.

Åter till tigertemat. Efter ett osannolikt (lyckat) sammanträffande med några glada coca-cola drickande amerikanska marinsoldater som huserade på en bas runt udden, bara några stenkast från Jimme-Joes hydda, fick jag lift på en kärnkraftsdriven ubåt som skulle gästa Shanghai. Man tror att amrisarna efter nine-eleven är väldigt noga med vem de har att göra med, kollar id och sådant, men det var inget problem. När de väl lagt några distansminuter mellan sig och hemlandet verkar spärrarna släppa, jag fick visserligen ta värvning, men det gjordes utan större knussel, och var enkelt då jag kunde tala om att jag på fädernet hade en avlägsen släkting som grävt guld i Klondike på artonhundratalet. De blev så genuint glada att höra om något som påminde om ”home” att de genast välkomnade mig ombord. De hade ont om folk i mässen och behövde hjälp med matlagning. De sade att de gillade smorgasboard och kände till att detta var en svensk begivenhet så därmed var saken biff s.a.s. Jag sattes, efter klassiskt manér, att skala säck efter säck med potatis. Efter fjorton dagars undervattenssegling bröt vi ytvattnet utanför Shanghais hamn. Välkomnandet var minst lika varmt denna gång som förra. Tusentals kineser viftande med amerikanska flaggor trängdes på kajen. Jag undrade hur glad Hu-Jintao egentligen var över hela spektaklet, men det ingick antagligen i den asiatiska tigerekonomins strategi att hålla amrisarna på gott humör. De är ju beroende av varandra i sin ekonomiska terrorbalans, så ”the show must go on”. Jag sökte upp befälet och sade att jag ville mönstra av för jag ville se kinesiska muren och lite annat.

-         Yeah, yeah, take it easy son and watch out for the herpes.

Jag såg nog rätt dum och frågande ut då han skrattande klappade mig på axeln. Men en underofficer förklarade att jag skulle se upp för könssjukdomar och fick tipset att inte dröja kvar i hamn alltförlänge. Shanghai består idag endast av stål och betong och man drabbas lätt av nackskada om man vill avsyna staden på vertikalen. Glöm sjabbiga hamnkvarter, skumma gränder med små obskyra hotell och butiker befolkade av infödda med trekantiga halmhattar och platta träskosandaler. Men efter mycket letande fann jag slutligen ett ställe som till viss del tillfredsställde min längtan efter det mytiska fjärran östern. Paul (han hette faktiskt så) var en godmodig rundlagd kines med kal hjässa som satt i en gungstol utanför en fallfärdig före detta vitrappad stenbyggnad med gallerförsedda fönster. På en skylt stod det Happy hotell stavat baklänges, jag antog att det var en lustifikation av något slag. Billigt var det i vart fall och till kvällen utlovades fyrverkerier.

På klockslaget tolv vaknade jag med ett ryck av att det lät som om hela den brittiska flottan lagt upp en bredsida och fyrat av alla sina mörsare simultant mot hamnen. Krutröken låg tung över gatan utanför och tjoande barn sprang euforiskt omkring och jag såg Paul stå skrattande där med guppande mage. Jag gick ut och kliade mig i ögonen. Smällare och fyrverkerier har aldrig varit min grej, men tänkte att jag ville få reda på anledningen till festligheterna.

-         It’s year of the tiger, sade Paul med ett brett grin.

-         Oh, I see, sade jag.

-         You want to see?

-         See what?

-         Tiger?

-         Sure, why not?

Jag fattade inte vad han menade, men han vinkade åt mig att följa efter och han kilade in i gränden bakom Happy hotell och vidare på snirkliga gator bakom hus, nedför trappor, genom portar, över gårdar tills jag var helt bortkollrad och inte hade en aning om var vi befann oss och kände att jag började bli trött och ganska irriterad för han bara travade på oförtröttlig trots sin ålder och sin runda mage som en elittränad riskhadragare.

Plötsligt stannade han och slog teatraliskt ut med ena armen. Framför oss var ett litet torg med en mängd små bodar tillverkade av breda svarta plankor och var och en av dessa var till bristningsgränsen fyllda av burkar och flaskor, lådor, kartonger och kärl av allehanda slag utan etiketter och med underligt innehåll. Jag märkte snart att det inte fanns någon elektrisk belysning. Mörkret trängdes undan av stearinljus och fräsande små facklor som påminde om tomtebloss. Det fanns inte en enda människa där med västerländskt utseende och många misstänksamma blickar riktades mot mig, rösterna sänktes och somliga skyndade sig att försvinna bakom en vägg eller en dörr. De kanske tog mig för en polis eller en kontrollant av något slag, men Paul gick lugnt och metodiskt genom det lilla torget och pekade på än det ena än det andra ståndet och sade:

-         Tigermarket.

Jag gick fram till ett stånd och lutade mig fram. Till min förskräckelse fick jag se ett tigerhuvud på en bänk. Det gick inte att ta miste på att det var ett riktigt huvud. Det var avhugget, tungan stack ut ur munnen på ena sidan och överkäkens långa huggtänder var blottade. Jag ryggade tillbaka vid anblicken av dess uppspärrade ögon. Vid en annan bänk låg klor, på en annan en hel tass. På en vägg hängde ett komplett skinn med svans och allt. Flaskorna visade sig innehålla testiklar i sprit.

-         Balls, utropade Paul entusiastiskt. Tiger balls!

-         How do you use these? Frågade jag med allt påtagligare äckelkänslor.

Han låtsades inte lyssna utan knallade obekymrat vidare. Det började gå upp för mig att jag hamnat på en av de hemliga marknader som jag hört talas om skulle finnas i Kina och som var väldigt svåra för utomstående att bevista. Kinesiska snubbar med solglasögon och snygga kavajer strosade runt och vände och vred på burkar och flaskor. Somliga köpte och stoppade dem i fickorna eller i prassliga vita plastpåsar.

Som gammal fältbiolog och skogsmulle i största allmänhet kände jag en oerhörd vrede och frustration. Det var alltså bland annat här som den ståtliga och utrotningshotade kattens öde beseglades. På en marknad för kvackare och män med potensproblem som ratade Viagra till förmån för tigertestiklar. Tusen tankar for genom min hjärna om hur jag skulle slå larm till WWF, IUCN, Cites, smuggelpolisen, ambassaden, ja, you name it, jag visste inte allt vad jag borde göra och det fort som attan.

Plötsligt hördes en gäll visselsignal skära genom luften och genast vidtog en febril aktivitet med att slå ihop bodarna och montera ned ställningar. Kvicka bestämda rörelser i fullständig tystnad och på några minuter var hela scenen bortsopad. Människor, stånd, varor, allt bortstädat och jag stod mitt på det lilla torget som på ett övergivet slagfält där krutröken höll på att skingras. Jag tyckte mig höra Pauls flip-flop sandaler klappande försvinna nedåt en mörk gata och jag skyndade efter för jag ville inte bli kvar på denna plats. Jag väntade mig att närsomhelst se en armada av beväpnade specialpoliser med automatvapen med lasersikten komma framstormande, och ville inte bli tagen med mössan i hand som en naiv och lättlurad västerlänning. Visserligen hade jag inte köpt någonting, men ändå, jag kände mig extremt malplacerad och önskade för första gången i mitt liv att jag tagit in på ett vanligt oförargligt Holiday Inn.

Vad en självmordsbombare säger om oss

Julrusch i Stockholms city. En självmordsbombare ligger död med ett stort hål i magen till allmän beskådan och varnagel, förevigad på löpsidorna som ett offer, en hjälte, en galning. Ja, beroende på läsarens uppfattning kan Taimour Abdulwahabs blodiga lik begagnas till vadsomhelst. Men vad säger hans handling om oss, om vår självbild, vårt samhälle, vårt sammanhang i världen? Vilka frågor kryper in under skinnet på svensken?

För några veckor sedan skrev Södertäljeprofilen Rolf Bertilson i Länstidningen en indignerad uppmaning riktad till de stora grupper av Assyrier och Syrianer att de borde uttala tacksamhet då Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet upplåtit livsutrymme och möjlighet att leva ett normalt liv här. Abdulwahab verkar inte ha uppskattat Sverige och svenskarna trots att han och hans familj fått en fristad, gått i skolan, bildat familj och blivit väl integrerade i välfärdsmyllan. Eller?

Osökt drar jag mig till minnes läkaren som i radio uttalade sig när debatten var som hetast kring de apatiska flyktingbarnen om hur det kunde komma sig att fenomenet var så uttalat just i Sverige? I andra länder fanns knappt några apatiska flyktingbarn även om det fanns gott om flyktingar. Han vädrade försiktigt och ursäktande det onämnbara, nämligen att man från myndighetshåll praktiserade ett slags ”hycklande välvilja”. Vi vill gärna vara bäst i klassen,  särskilt vad gäller mänskliga rättigheter, i teorin men inte i praktiken. Visst, i jämförelse med Finlands flyktingmottagning t.ex. är Sverige ett under av solidaritet. Men tar vi hand om dem som vi tar emot? Finnarna är tydliga i sitt nekande, men på vilken fot står vi, egentligen?

Abdulwahabs självsprängning förorsakade ett ”äntligen” från Jimmie Åkessons sekreterare. ”Är det nu man får säga ’vad var det jag sade’”? Twittrade hon. ”Äntligen”? Abdulwahabs hat som en spegelbild av SD:s rädsla, båda i behov av varandra för uppfyllelse av sina egna agendor. En ohelig allians (i ett heligt krig) som redskap att uppnå sina egna syften.

Varje gång folkhemmet drabbas av ett trauma vaknar svensken åter och konstaterar att vi är en del av världen, vilket underförstått betyder att vi egentligen inte vill vara det. Liksom lite förstrött förstärks inte bevakningen av Rosenbad förrän flera timmar efter dådet och utrikesministern förekommer genom sitt twittrande statsministern med att det var ett terrordåd som skedde där i hörnet av Bryggargatan-Drottninggatan. Bilden som framträder är oordning, brist på professionalism, att vi vill inte, vi vill vara som vi alltid har varit, återgå i vår slummer, ”don´t call us we´ll call you”.

Av 480 ensamkommande asylsökande flyktingbarn som försvunnit 2009-2010 är fortfarande 350 borta. För polisen är de ingen prioriterad fråga. Generalsekreteraren för Ecpat Sverige, Helena Karlén, säger att det som förevisas från myndighetshåll är ”flathet”. Orkar vi ta oss an dessa skyddslösa individer? Vad ska vi göra av dem? Vill någon ta emot dem? Högst motvilligt. I Vellinge endast om ansvarig minister böjer upp armen på ryggen på kommunstyrelsens ordförande. De försvinner, vartdå? Varför försvinner de? Om ett svenskt barn kommer bort blir det pådrag från polis, militär, hemvärn, frivilliga. Rikslarm utfärdas, medierna hakar på, det blir dramaturgi i den högre skolan. 350 flyktingbarn är borta, försvunna, i tomma intet. Knappast.

Jag hörde en dansk en gång säga att han upplevde oss svenskar som vandrande tryckkokare. Att gemene man bar på en massa undertryckt, outtalad vrede. Kanske är det när det politiskt korrekta (bäst i klassen) överflyglar det sunda förnuftet svensken briserar inombords. Men få eller ingen säger något, för det gör man inte i Sverige. Som när DO efter två års grubblerier slutligen fastslår att det är diskriminering att neka niquabklädda kvinnor undervisning. Gemene man fattar ju att det är ogörligt att bedriva vettig utbildning med elever som döljer allt utom ögonen samtidigt som svenska ungdomar inte får ha keps och mössa på sig i klassrummen. Har någon tänkt på att det är ett omvänt utslag av diskriminering som niquabkvinnorna manifesterar visavi männen som de måste dölja sig för?

DO:s utslag får en anstrykning av undfallenhet, en ängslighet att stöta sig med dem som använder tron som argument för allsköns stolligheter. Eller som när arbetsförmedlingen dömdes att böta 60,000 kr i skadestånd till en muslimsk man som vägrat att skaka hand med den kvinnliga representanten från det företag han sökt praktik på, och för detta fått sin ersättning indragen. Folk blir förbannade för det är så himla dumt, och det spelar SD och dess anhängare rakt i händerna. Det blir liksom allt eller inget. Mannen hade ju inte behövt få sin ersättning indragen, utan endast ett milt men bestämt påpekande att i Sverige skakar man hand, med alla oavsett kön och ålder, det hör till vett och etikett och är ett kulturellt uttryck, och vi tränger oss inte i kön och vi håller upp dörrarna för varandra och vi sitter bredvid varandra på bussen och tunnelbanan. Inga konstigheter, bara vanligt hyfs. Då behöver det inte bli en sak för DO, om vi inte vore så ängsliga att hävda våra vanliga manér och om vi kunde vakna upp ur vår slummer och inse att vi är och förblir en del av världen, att solidaritet är någonting fint och att om vi bestämmer oss för att vara bäst i klassen så ska vi också leva upp till den intentionen och inte låtsas. För det är i skarven mellan det utfästa löftet och sveket om dess uppfyllelse som självmordsbombare skapas och Sverigedemokrater frodas.